Bakgrund
Hollandse Herdershond härstammar från samma förfäder som schäfern och de fyra varianterna av Belgisk vallhund. Under slutet av 1800-talet började man renavla HH och 1898 bildades "Nederlandse Herdershonden club", som i dag är rasens moderklubb. Ändamålet var att tillvarata och utveckla rasen. Den är förhållandevis okänd utanför sitt hemland, och rasen är på världsbasis numerärt liten. HH finns i tre varianter; korthårig, långhårig och strävhårig. Det är flest av den korthåriga varianten, därefter följer lång- och strävhår.
Rasens egenskaper
Holländaren skall kunna utföra ett hårt arbete. Den skall vara välbyggd, livlig och uppmärksam. Detta är en mycket formbar, vaksam och trogen hund som inte tvekar att försvara sin förare eller familj om det behövs. Den är uthållig och rörlig med de rätta vallhundsinstinkterna och har ett livligt och intelligent temperament. Rasen är i behov av en bestämd och konsekvent ledare. En som tar initiativ till stimulerande aktiviteter. Den som inte kan ta ansvar för att vara ledare, bör inte skaffa sig en Holländare.
Detta är en aktiv hund som mår bäst av träning som erbjuder både fysisk och mental stimulans. De är mycket lättlärda och man har stor fördel av deras stora kamplust och föremålsintresse. Rasen är uthållig och vädertålig vilket gör den till en utmärkt arbetskamrat. Träning som bygger på en positiv attityd är viktigt för att hunden hela tiden skall göra sitt bästa. Då ställer Holländaren upp på allt!
Holländaren är en utmärkt allroundhund. I Sverige används rasen bl.a. inom alla grenar av Brukshundklubbens bruksprogram så som spår, sök, rapport och skydds. Den används även inom IPO programmet, agility och lydnad. Rasen kräver dock mycket i fråga om fysiskt och mentalt arbete för att må bra och lämpar sig därför inte till att vara enbart sällskaps- eller ”promenadhund”.
I svensk avel ligger fokus på att avla fram mentalt och fysiskt friska hundar. Att hålla nere inavelsprocenten och helst utöka avelsbasen är också mycket viktigt.